En bra jord är ett substrat där balansen mellan luft, vatten och struktur gör det möjligt för rötterna att ta upp både syre och näring över tid. Valet av jord påverkar därför inte bara hur ofta du behöver vattna, utan också rotutveckling, näringsupptag och hur förlåtande odlingen blir. Tänk dig att du fyller en kruka med ett substrat. Volymen i krukan kommer då bestå av dels de fasta partiklarna, som mineral eller organiskt material, men även av utrymmet mellan dessa fasta delar – porerna. Porerna delas in i två huvudgrupper: makroporer och mikroporer. Om partiklarna är stora, till exempel lecakulor eller grus, bildas stora porer (makroporer). Dessa bidrar främst till dränering och gasutbyte, särskilt om substratet är homogent genom hela krukan. Mindre porer (mikroporer) håller främst vatten och näring, både i former som är tillgängliga och otillgängliga för växten.

Pordiametern avgör hur hårt vattnet binds. Ju mindre por, desto hårdare hålls vattnet kvar och desto svårare blir det för rötterna att ta upp det. Detta hänger ihop med adhesion, ett fysikaliskt fenomen där vatten fäster mot ytor, ungefär som när två glasskivor hålls ihop av en tunn vattenfilm. Lera är ett exempel på ett material som kan innehålla mycket vatten, men där vattnet är så hårt bundet att det i praktiken är otillgängligt för växterna.

Total porositet

Förutom de fasta delarna finns alltså både luft- och vattenhållande porer i ett substrat. Total porositet beskriver hur stor andel av substratets volym som utgörs av porer, uttryckt i procent. Optimala värden varierar mellan olika källor, men ett rimligt riktmärke är 50–70 % total porositet. Ett högre värde innebär oftast att substratet behöver vattnas oftare. Det kan kännas förvirrande, men porerna är inte enbart till för luft – många av dem fylls också med vatten och näring. Vilka porer som innehåller luft respektive vatten beror till stor del på porstorleken.

Lufthållande kapacitet (främst makroporer)

Hur stor andel av porerna som är fyllda med luft beror till stor del på krukans storlek. I små pluggbrätten behövs generellt en mindre andel makroporer än i större krukor, där god dränering är avgörande. Som riktmärke är 10–20 % lufthållande porer ofta lagom. Om andelen är högre behöver substratet vattnas oftare. Detta såg vi i våra försök med pimpsten. Pimpsten har en hög andel makroporer, omkring 40 %, vilket innebär att det dränerar mycket bra. Det är optimalt för hydrokultur, men mer känsligt vid vanlig bevattning på grund av torkrisken.

Vattenmättnadsgrad

Efter vattning kommer en del av porerna att hålla kvar vatten medan andra fylls med luft. Hur stor andel som består av vatten respektive luft beror på krukans storlek, där ett typiskt riktmärke är cirka 45–65 % vattenmättnad. För ett pluggbrätte är värdet oftast högre än för en stor kruka, till exempel med en citrusplanta. Ett enkelt sätt att tänka är 50/50 luft och vatten, vilket visar att tillgång på syre är minst lika viktig som tillgång på vatten. Rötter behöver syre för sin respiration, och om porerna fylls med vatten under för lång tid försämras både vatten- och näringsupptag. Det som ofta upplevs som överbevattning handlar i praktiken om syrebrist.

Viktigt att tänka på vid val av substrat

Förutom vatten- och lufthållande egenskaper finns det fler faktorer som är viktiga vid val av substrat. Återanvändning är en sådan. Går substratet att använda igen på ett enkelt sätt, eller bryts det snabbt ner? Vissa material, till exempel vermikulit, tappar relativt snabbt sin struktur och sjunker ihop. Tillverkningsmetod är en annan faktor. Har det gått åt mycket energi vid produktionen och är råvaran förnyelsebar? Perlit och stenull kräver mycket energi vid tillverkning, medan pimpsten bildas naturligt genom vulkanisk aktivitet. Även substratets kemiska egenskaper spelar roll. Vissa material har hög katjonbyteskapacitet och binder näring som sedan frisätts över tid. Biokol är ett exempel på ett sådant material som ofta behöver mättas innan användning. Inom hydroponisk odling är detta sällan önskvärt eftersom det minskar kontrollen över näringstillförseln.

Näring i krukan eller med vattnet

Inom hydroponisk odling tillförs all näring via näringslösningen, oavsett vilket substrat som används. Det är därför viktigt att sammansättningen på näringslösningen motsvarar växternas behov för att undvika näringsbrist. Om du odlar i planteringsjord är den oftast gödslad från början. Hur länge näringen räcker beror på mängd och gröda. För många kulturer räcker den en säsong, men för näringskrävande växter som tomat och kål kan tillskottsgödsling behövas. Gemensamt för alla hydroponiska substrat är att de behöver näring vid varje vattning.

Hur ska man blanda då?

Att blanda en bra jord handlar mindre om exakta recept och mer om att kombinera material som tillsammans ger rätt porstorlek, dränering och vattenhållande förmåga för den odling du ska göra. Som tumregel gäller att små krukor kräver finare struktur och högre vattenhållande förmåga, medan större krukor gynnas av grövre material och bättre dränering.

Som med mycket annat inom odling beror det på. Om syresättning är särskilt viktig, till exempel inom akvaponik eller hydroponik, kan substrat med god dränering som lecakulor eller pimpsten vara lämpliga val. Om du odlar i jord har sand bättre dränering än lera, men sämre än grovkorning grus. Tillförsel av organiskt material förbättrar strukturen i jorden genom maskar och mikroorganismer som bearbetar den. Det organiska materialet bidrar också med näring och goda luft- och vattenhållande egenskaper, oavsett om jorden från början är sandig eller lerig. Använder du planteringsjord, ofta baserad på torv, håller den vanligtvis en säsong innan den behöver förnyas. I små krukor som torkar upp ofta tappar den snabbare sin struktur, och det kan vara klokt att blanda ut den med till exempel kokos och perlit.

Blandar du kokos med perlit får du ett luftigare substrat. Inom hydroponisk odling, där all näring tillsätts separat, är det viktigt att materialet är inert och gärna går att återanvända. Lecakulor kan blandas med pimpsten eller vermikulit för att öka vattenhållande förmåga, medan ren kokos kan blandas med perlit för bättre dränering och fler makroporer. Att så i enbart kokos som bevattnas ofta kan bli för fuktigt jämfört med att använda material med bättre dränering, som pimpsten.

Ett bra substrat handlar inte om att hålla så mycket vatten som möjligt, utan om balansen mellan vatten, luft och struktur över tid. För lite luft ger syrebrist, för mycket luft ger torkstress. Målet är inte perfektion, utan stabilitet. Ämnet är stort och komplext, och mycket bygger på att man provar sig fram. Lycka till!

‍