Vi odlar mycket citrus på Grobruket. Det är en underbart tålig växt som ger mängder med frukter och kommer i många olika sorter, alltifrån fingerlime, navelapelsin eller meyercitron. Varje citrus har en lite unik smak och kan verkligen piffa till de flesta rätter eller drycker.

När vi hade en föreläsning kom frågan om järnbrist upp i citrus, och att lösningen då skulle vara att stoppa en rostig spik i krukan. Det låter ju faktiskt ganska logiskt – järn är väl järn, eller?

Citrus tar inte upp rost

Du har säkert märkt att när järn kommer i kontakt med luft och vatten så rostar det. Det är en oxidation där järnet byter form: från något som skulle kunna vara tillgängligt, till en form som tyvärr är som i praktiken är oåtkomlig för växter i vanliga jordar.. Det innebär att även om det finns järn i krukan, och du kanske till och med ser hur brunt, rostfärgat vatten rinner ur den, så är det inte i en form växten kan ta upp.

Varför inte?

När järn rostar bildas en form som heter Fe³⁺. Problemet är att Fe³⁺ reagerar direkt med ämnen som redan finns i jorden. Så fort det hamnar i markvätskan fastnar det på hydroxid eller fosfat och blir till små, hårda rostpartiklar – ungefär som fint grus.

Järnet ligger alltså i jorden, men är kemiskt låst och går inte att lösa upp igen. Växter kan bara ta upp järn när det är löst i markvätskan, inte när det sitter fast som rost på en spik eller som utfällda partiklar.

I teorin kan rötter omvandla Fe³⁺ till Fe²⁺, men bara om järnet redan är löst. Med en spik sker det aldrig – Fe³⁺ hinner binda sig direkt och blir helt otillgängligt. Ett lägre pH hjälper inte heller, för rötter kan inte bryta ner rost eller ta isär mineraler.

När järnet binder till OH⁻-joner bildas Fe(OH)₃, som är helt olösligt. Det sjunker ner i jorden som små rostpartiklar och kan inte tas upp av växten – även om spiken fortsätter rosta.

Det här är också anledningen till att citrus får klorotiska (gulnande) blad vid högt pH. Det är sällan brist på järn i själva jorden; det finns ofta gott om det. Problemet är att järnet är bundet i former som växten inte kommer åt.

Likheter med akvaponik

Vi ser samma sak i vår akvaponiska odling på Grobruket. Där tillsätter vi alltid en liten mängd kelaterat järn (Fe-DTPA), just för att hålla järnet tillgängligt för växterna. Om vi använder vanligt järn – som järnsulfat, “rostvatten” eller andra okelaterade former – försvinner järnet ur vattnet nästan direkt. Det beror på att:

• fiskarnas avföring höjer pH,
• vattnet är mycket syresatt, vilket gör att Fe²⁺ oxideras till Fe³⁺ på bara några minuter,
• fosfatnivåerna är höga, och Fe³⁺ binder stenhårt till fosfat och fälls ut.

Resultatet blir samma som i en citruskruka: järnet blir till bruna utfällningar som lägger sig i filter, slangar och botten. Det är helt otillgängligt för växterna.

Kelaterat järn däremot hålls löst och planttillgängligt i veckor, även vid högt pH och hög syrehalt. Det är därför vi använder det i akvaponik, och det är samma anledning till att järn från en rostig spik aldrig fungerar i citrus.

Faktaruta: Vad betyder egentligen pH? +

pH är bara ett sätt att beskriva hur många vätejoner (H⁺) som finns i vatten eller markvätska. Formellt definieras pH som:

pH = – log₁₀[H⁺]

Det innebär att:

• Lågt pH (surt) = många H⁺
• Högt pH (basiskt) = få H⁺

Eftersom vattnet alltid balanserar mängden H⁺ och OH⁻ mot varandra gäller:

• när H⁺ ökar → OH⁻ minskar
• när H⁺ minskar → OH⁻ ökar

Vid pH 7 finns ungefär 1 hydroxidjon per 100 miljoner vattenmolekyler.
Vid pH 5 är det bara 1 per 10 miljarder.

Det är därför surt pH gör järn mer tillgängligt – det finns färre OH⁻ som kan binda upp järnet. Men även pH 5 är långt ifrån tillräckligt för att lösa upp rost från en spik. För det krävs pH 2–3 (ungefär som magsyra).

Naturligt löst järn – det som växten faktiskt kan använda

Det finns alltid en liten mängd löst järn i markvätskan. Det kommer från mineraler, organiskt material och humusämnen – och det är just den lilla järnpoolen som växterna är anpassade att använda.

När pH är svagt surt hålls det järnet kvar i en löslig form som rötterna kan nå och reducera. När pH stiger binds samma järn snabbt upp i hårda oxider och blir otillgängligt.

Det är därför ett lägre pH kan hjälpa citrus, men det gör ingen skillnad för en rostig spik. Järnet från spiken hinner bli bundet och fastlåst långt innan växten skulle ha någon möjlighet att ta upp det.

Så vad gör man istället?

Om du vill hjälpa citrus med järnupptaget finns det två saker som faktiskt fungerar:

1. Håll pH svagt surt

Citrus trivs bäst i en rotzon runt pH 5–6.
Du kan:

• vattna med en svag lösning av citronsyra
• använda ett surare substrat
• använda en näring som är lätt pH-sänkande
• undvika kalkrikt vatten om det går

Det lilla järn som finns naturligt i jorden blir då betydligt mer tillgängligt.

2. Använd en bra frukt- och blomnäring

Här kan vi tryggt rekommendera vår egen Biomineral Frukt & Blom.

Den passar citrus ovanligt bra därför att:

• den har mycket mer kalium än kväve, vilket citrus älskar vid blomning och fruktsättning
• den innehåller extra magnesium, som citrus ofta får brist på
• den har kelaterade mikronäringsämnen, inklusive järn
• den innehåller ingen kalcium, vilket faktiskt är en fördel i citrusodling i jord
  (jord + svenskt kranvatten ger redan stabilt med kalcium, och för mycket Ca höjer pH och blockerar järn)

Det gör den betydligt mer träffsäker än både “allround-blomnäring” och hemgjorda husmorsknep.

Källor

Colombo et al. (2014).
Visar att järn i jord nästan alltid förekommer som olösliga oxider/hydroxider, särskilt vid högt pH och syresatta förhållanden. Endast löst eller komplexbundet järn kan tas upp av växter. Stödjer mekanismen att järn från en rostig spik snabbt blir kemiskt otillgängligt. Läs mer

Huang et al. (2012).
Studie på citrus som visar att högt pH orsakar järnbrist (kloros) trots hög total järnhalt, och att kelaterat järn (Fe-EDDHA) effektivt motverkar detta eftersom det inte fälls ut. Stödjer rekommendationen att citrus behöver järn i tillgänglig, kelaterad form. Läs mer